Vänsterbredaren och vallmoblomman

In Flanders fields, the poppies blow…

Sankt Patrick försökte förklara den katolska guden för irländarna genom att  använda treklövern.

Med det lyckades han bra, och landet var nästan uteslutande katolik i bra många år, ändå tills britterna tog med sig protestantism när de invaderade landet.

I Sverige har Sportbladet en egen helig treklöver av fotbollsskribenter i Erik Niva, Simon Bank och Robert Laul. Vem som är gud, Jesus och den helige anden får ni försöka klura ut själva.

Erik nämnde ikväll på sitt Twitter-konto att Sunderlands James McClean vägrade ta på sig vallmoblomman som vid den här årstiden – “den elfte timmen på den elfte dagen i den elfte månaden” – används för att hedra stupade brittiska soldater.

Han frågade var det rätt eller fel i mina irländska ögon.

Jag tänkte noga innan jag svarade – det är ju Twitter, och allt går att missupfatta.

Till slut sa jag att det var krångligt och svårt, men jag hade gjort likandant som McClean.

Twitter ger inte utrymme för en mer grundlig förklaring av värför – det tar vi här istället.

Vallmoblomman valdes ursprungligen som ett sätt att minnas de stupade eftersom den växte kring slagfälten i första världskriget.

“In Flanders Fields”, en dikt skriven av kanadensaren John McCrae, beskriver hur det såg ut.

In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.

We are the Dead. Short days ago
We lived, felt dawn, saw sunset glow,
Loved and were loved, and now we lie
In Flanders fields.

Take up our quarrel with the foe:
To you from failing hands we throw
The torch; be yours to hold it high.
If ye break faith with us who die
We shall not sleep, though poppies grow
In Flanders fields.

Alla med någon som helst hjärnfunktion fattar att dessa unga män som gav sina liv för att bekämpa fascismen förtjänar all heder och respekt. Detsamma gäller det andra världskriget.

Men någonstans på vägen ändrades meningen litegrann.

Och snart var det inte bara dessa män som dog i första och andra världskriget som skulle hedras, utan alla (framförallt brittiska) soldater som stupade i krig.

Här blir det knepigt för James McClean och jag.

För lika mycket som deras insatser i första och andra världskriget uppskattas, brittiska soldater har ju gjort hemska saker  också, inte minst på Irland – och en hel del av dessa ägde rum i Derry, James McCleans hemstad.

Ett exempel.

1972 sköts 26 obeväpnade civila i the Bogside i Derry.

13 av dessa var unga män – inte olikt James McClean – som dog på plats.

En till dog nästan fem månader senare.

Vad gjorde alla dessa människor för att bli skjutna av de brittiska fallskärmstrupperna?

De marscherade för sina medborgliga rättigheter.

Truppera sa at Irish Republican Army (IRA) var aktiva i området, att de unga männen var beväpnade, att det kastades bomber.

Det var lögn.

Det tog nästan fyrtio år men till slut tvingades David Cameron, den brittiska premiärministern, att erkänna att allt var lögn.

De var inga brottslingar, de var inga terrorister – de var unga män som mördades av andra unga män, som råkade vara brittiska soldater.

Brittiska soldater som nu skall hedras med vallmoblomman.

Det är i den skuggan James McClean och många andra i Nordirland växt upp.

Inte konstigt att vissa är fortfarande hätska, bittra, och inte bara mot soldaterna – jag har fått höra mer än en gång hur “youse people” (dvs de som kommer från den irländska republiken) övergav vara bröder och systrar i Derry under den tiden.

Jag håller med.

Jag tog min svenska hustru och mina barn till platsen där “Bloody Sunday” ägde rum i somras.

En grå julidag i lätt duggregn blev den första gången mina barn såg mina tårar.

Men som jag sa till Erik – det är en krånglig fråga och en Twitter-post duger inte till.

De är många som håller fast vid traditionen – och inte bara protestanter eller unionister heller.

(För bra många år sedan var min egen farfar i princip hemlös i London. Han stoppades av en polis, som frågade honom varför han inte gick med i armén. “Konstapel,” sa farfar, “ser jag ut som jag har något värt att kämpa för..?”)

Det var många irländare (katoliker allstså) som skrev in sig i den brittiska armén – särskilt under första världskriget – och som dog i Flanders, Ypres eller Gallipoli.

Som varje år sedan 1920 skulle dessa hedras i november 1987 när IRA detonerade en bomb i Enniskillen.

63 människor skadades. Elva dog.

Bland de döda var Marie Wilson, som höll i pappa Gordons hand medan livet sipprade ur henne.

“Pappa, jag älskar dig väldigt mycket,” sa hon. Fem minuter senare nådde räddningspersonalen fram.

Marie var död.

Men istället för att vara en IRA-succé blev det tvärtom. Det var bland det mest fruktansvärda som hände i ett fruktansvart krig.

Tack vara Maries pappas dignitet – “jag bär inget illvilja. Jag bär inget agg” - började folket att vända sig emot våldsverkarna.

Passande nog blev bombningen en vändpunkt i “kriget” – ingen hade lust längre att lägga till flera namn som skulle hedras varje år på den elfte dagen, i den elfte månaden.

Fredsrörelsen – med Maries pappa Gordon i spetsen – tog fart. Det tog tid, men nu finns det ett slags fred i Nordirland.

Den är inte perfekt, och det är långt kvar att gå, men ingen dör dagligen längre. Och det är jag tacksam för ialla fall.

Jag är uppvuxen som katolik och nationalist.

Jag tycker att Irland ska vara självständig, styrd av irländarna själva med respekt för alla traditioner.

Jag tycker inte att britterna ska ha något att säga till om det.

Men jag hatar de som dödade Marie Wilson och alla de andra som dog den dagen i Enniskillen.

Jag hatar de som hotade och dödade och lemlastade deras egna grannar under en nästan fyrtioårsperiod – trots att våldsverkarna och jag delar samma vision för ett fritt och fridfullt Irland.

Jag hyllar inte dem, och jag hyllar inte heller fallskärmstrupperna som i sina värsta stunder var lika onda, elaka och hatfulla, som hånade och förtryckte och gjorde livet till misär för många i Nordirland.

Och framförallt i nationalistiska Derry.

Det är därför jag inte bär en vallmoblomma.

Jag bär inte påskliljan – som används ju för att hedra de nationalisterna som dog – av samma anledning.

Men den dagen de hittar på en blomma för att hedra Gordon Wilson kommer jag att bära den istället.

2 responses to “Vänsterbredaren och vallmoblomman

  1. Bra och mycket intressant artikel. Vill bara påpeka några saker. Du blandar 1:a och 2:a världskrigen. I första världskrigen bekämpade nog inte någon fascismen. Jag förstår mycket väl att folk från Irland, Indien, flera länder i Afrika osv. inte vill ha på sig en vallmoblomma. Soldaterna som tog livet av folk i Derry har dock knappast stupat i krig så dem hedrar nog ingen med vallmoblomman.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s